Pappa

Jag ringde upp pappa idag. Första dagen jag känt att jag har styrkan till det.
Jag fick för första gången sedan jag fick beskedet om denna jävla sjukdom höra hans röst. Han låter svar men stark ändå. Hoppfull.
Till veckan väntar operation o sedan påbörjas cellgiftsbehandlingen.

Ligger nu och gråter och lyssnar på en låt jag älskade som liten. Brevet från lillan. Ni vet den: "Pappa kom hem, för vi längtar efter dig". Ibland grät jag när jag hörde den som liten. Ibland inte.
Nu rullar dom idiotiska tårarna nerför kinden när jag hör den.

Varför är det så svårt för mig att vara stark när han är det? Det är ju inte jag som är sjuk..