Ikväll är jag ledsen..
Det började med att jag tänkte läsa vidare i krav-boken "att förlora enn hund". Kapitlet handlade om hur en avlivning hos veterinären går till.
Mina tankar gick direkt till Alice som verkligen älskar vår veterinär "tant Anna". Så varje mening i det kapitlet fick mig att se Anna, Alice och jag själv framför ögonen. När Alice sista stund kommer. Mammas lilla Alice! <3
Jag började gråta och det slutade med att Alice fick komma hit och Olga fick åka till Erje över natten. Känns mycket bättre nu. Och jag vet ju att mest troligt har Alice många fina år att se fram emot. Men tanken blev så överväldigande när jag läste. Usch! Jag lider med alla som måste ta bort sina älskade hundar och ber för att mina två ögonstenar ska få leva LÄNGE till!
Det är sjukt vad mycket en hund kan betyda.
Sen finns det en sak till som gör mig ledsen. Jag saknar DIG.
Du vet vem du är!
Du har en så stor plats i mitt hjärta. Du har funnits där så länge men känslorna har blivit så starka på senaste. Igen.
Jag önskar att du vore här nu. Men snart ses vi igen! <3
Nu blir det antingen Twilight med mamma som fortfarande inte sett den. Eller sova. Är riktigt trött nu faktiskt.
Det återstår att se. :)
God natt alla!
Jag saknar er såååå mkt! Önskar jag fick träffa Alice med! <3
SvaraRaderaUsch ja, det är INTE lätt att behöva avliva en familjemedlem. Det är sååå tungt & jag önskar att man slapp den dagen o den stunden som man måste skiljas åt. Jag fasar för den dagen *suck* Det blir inte lättare oavsett hur många man måste ta avsked ifrån..
SvaraRaderaJa att behöva ta d beslutet e ju d värsta tänkbara.....jag vet, för d var precis d vi gick igenom med våran älskade vackraste Wilma......men där fanns d bara en utväg tids nog & vi valde att göra d innan hon blev sämre & fortfarande hade sin värdighet kvar...men sorgen & saknaden går inte att beskriva, smärtan i hjärtat som e olidlig nästan, man blir påmind om denna kloka varelse vart än man vistas, där hon alltid fanns med, d finns inte en dag som hon inte finns i mina tankar.....värst var d för min man Kent....han klarade inte av att åka med in utan jag fick vara den starka & ta kopplet & ta med henne hela vägen in till veterinären....& dom ca 6 milen hemifrån & till kliniken var d längsta jag varit med om i hela mitt liv....tankar som for fram under tiden.....ska jag ska jag inte ska jag ska jag inte????? Men jag var ju tvungen att ta mig samman & tänka på henne & inte på mig själv....eller Kent, hon var ju hans ögonsten, & han bröt ihop fullständigt då jag ringde hem under tiden jag var hos henne & hon hade precis somnat in, jag var kvar i 2 timmar & ville inte lämna henne.......så jävla fruktansvärt....nu när jag skriver om d så rörs känslorna upp igen.....& jag känner att VARFÖR???? Varför skulle just vi drabbas av denna hemska sjukdom.....men vill absolut inte att andra ska drabbas heller....men tyvärr har ju andra drabbats oxå...men man tänker ju att fyfan vad orättvist......men men, livet går ju vidare & hon finns alltid där i våra hjärtan för evigt....<3 Kram från Lena
SvaraRadera