Vad är mest sjukt?

Idag skulle jag till en läkare för att få komplettera mitt sjukintyg eftersom försäkringskassan aldrig blir nöjda.

Så här är det:
Jag har gått sjukskriven sedan i mitten på april. Började ta medicin och skulle remitteras till samtalsterapi. Då hade jag fortfarande ett arbete och fick därför ut pengar av försäkringskassan.
I juni sa jag upp mig från jobbet. Jag kände att jag orkar inte ha det att tänka på då jag mår så dåligt. Måste kunna orka med mig själv och mitt liv först och främst.
Sedan dess har det mesta stått still.

Jag har inte fått ett öre av FK sedan i maj utan har levt på mammas pengar (existensminimum från soc beräknat på EN person). Så fort jag fixat ett intyg och ringer FK så säger dom att dom har 30 dagar på sig att hanlägga ärendet. Plus att mina papper, som jag skickat in till Östersund, helt plötsligt har hamnat i Örebro. Dessutom är det semestertider och alltid så har personen man ska få tag i semester.
När dom där 30dagarna har gått ska dom ha nya uppgifter och kompletteringar. Jag ringer upp och berättar läget att min Dr har semester och att han kommer sluta sin tjänst efter semestern. Berättar också att läget med hälsocentralen här just nu är ovisst.
FK ber mig prata med någon på HC så dom kan ringa upp FK och förklara läget, det är iaf någon form av svar. HC vill ge mig en läkartid.

Så fort man fixat något av det FK ber en om så har dom tydligen 30 nya dagar på sig innan dom kommer på nåt nytt dom vill ha in.

Jag har varit in på psykakuten för jag orkade inte med mer. Nä men där var jag ju för frisk för att vara. In med medicin.

I början på den här veckan var jag äntligen på soc. Jag har räkningar upp över öronen som jag inte kan betala men vågar inte be om pengar till det.
Fick ut pengar till mat och sånt iaf. Underbar handläggare har jag. =)

Jag har även börjat på min samtalsterapi. ÄNTLIGEN! Gick dit förta gången i tisdags förra veckan. Var även dit igår.


MEN. Nu till det sjukaste.
Idag när jag åkte in för att komplettera mitt intyg får jag träffa en tysk (?) läkare. Han kommer in och är dryg och otroligt otrevlig.
Han börjar med att påpeka att intyget och diagnosen jag fått är helt värdelös. Jahapp, tänkte jag, då kanske man får hjälp nu då. Joo visst!
Sedan börjar han påpeka för mig att jag måste skriva in mig på arbetsförmedlingen och börja jobba om jag ska kunna få hjälp av FK.
Att jag mår skit och inte kan klara av mig själv bryr han sig inte ett skit om. Tur som fan att jag hade mamma med mig som tände till! Hon var riktigt rolig. Skällde ut honom och sa att han inte vad klok och att vi skulle ha pengarna tillbaka och få träffa en annan läkare. haha!

Det jag undrar:
Jag måste skriva in mig på arbetsförmedlingen för att få bidrag av soc och tydligen även FK. Soc säger att eftersom jag är sjukskriven behöver jag inte det.
Och ofta arbetsförmedlingen ens vill skriva in mig som absolut inte är redo att arbeta på länge? Helt sjukt!
Allt bara snurrar runt i mitt huvud nu.

När ska det sluta?
Hade inte mamma varit med idag hade jag gått hem 150kr fattigare. Jag ligger redan sjukt mycket back! Dessutom totalt knäckt. Var ska jag vända mig nu?


Visst, jag kanske verkar frisk. Jag är ute på byn och kan till och med fara ut ibland. Det är ju det folk ser.
Folk ser inte mig när jag ligger hemma och gråter timmar i sträck och skakar och inte vet var jag ska göra av mig själv. När det enda jag vill är att göra illa mig själv.
Men jag hatar konsekvenserna det får. Ärren, allas blickar och framförallt alla som mår dåligt över att jag gör så. Men ibland känns det inte som något annat hjälper.

Jag är 22 år. Går på dubbel dos medicin mot vad jag egentligen ska. Dessutom samtalsterapi. Vad ska det någonsin bli av mig?
Känns som att ingenting någonsin blir bra..